Ett utdrag ifrån min bok.

En bok som saknar namn än så länge, ett utdrag från sida 29 kap3:

Satt djupt försjunken i svåra tankar med mobilen framför sig på golvet. Lät överkroppen falla framåt i en utanding och satte sig sedan i skräddarställning. Blåste igenom håret med hårtorken en gång till och borstade ut det härligt mjukt. Lät blicken falla till mobilen igen och bestämde sig sedan för att ringa. De första tonerna lät otroligt långa, som en hel evighet och ett big bang exploderade i hennes huvud då han svarade. Såg sig själv med tummen på ”av” knappen och blev förvånad av sin reaktion. Han ringde snabbt upp än mer frågande än hon själv.
-Hej?
-… Jag, råkade visst lägga på…
Hade fortfarande mobilen framför sig som i en hypnos, men lyfte den sedan långsamt till örat för att kunna höra honom bättre.
-Är det något?
-Har du någonsin, sett det som att Andreas har tagit mig ifrån dig?
Det blev tyst i andra änden ett tag.
-…Ska jag säga nej eller svara ärligt?
-…Ärligt, tror jag…
-Klart jag såg det som det i början, men… jag menar, det var ju ett bra tag sen, du behöver inte tänka på det nu!
-Fast, jag hade aldrig tänkt på det, på det sättet förut… Gjorde det ont?
-My, sluta, jag vill inte prata om det.
-… Förlåt…
-Förlåt, men jag tänker fortfarande på om mhnjm…
-Va? Jag hörde inte!
Tryckte mobilen närmare örat och väntade på att han skulle börja prata igen.
-Om jag inte tagit med Andreas dit den dagen… Och så, sånt där själviskt stuff.
-Samuel, förlåt.
-Vi hade våra bråk då, det är inget du behöver tänka på, nu…
Hon la sin överkropp i sängen och tog tag hårt i täcket.
-jag visste inte att det skulle bli såhär tungt, förstör jag något nu?
-Nej hun. Ska jag berätta något jag också funderat över på sistone?
-mhm.
-… Jag saknar, dina läppar, och… det gör mig nästan galen att jag inte får röra dom…
-Det får du ju!
-… Du vet vad jag menar, nu är du bara elak.
-Haha… Förlåt, Jag slänger iväg en kram!
-Åh, den frasen var länge sen!
De båda satt tysta och lyssnade på varandras stillhet. My kände hur en klump i magen hade börjat knytas upp och det fick känslorna att reagera. Hans andetag var lugna och hon ville ta vara på varenda ett.
-Jag tror, att jag började gråta nu, haha…
-Hun! Du behöver inte tänka på det, det är okej.
-Det känns inte, som att det är helt okej.
-My, det är, okej!
Hans djupa lugna röst fick henne att bli fylld utav trygghet och hon la sig i sängen blundandes.
-Jag älskar dig.
-Jag älskar dig med.
-Mhm.
Han fick ett mjukt leende på läpparna om lutade sig mot väggen bakom sig. Även om han visste att hon gjorde det, var det härligt att få höra de orden igen. Och han älskade verkligen henne också.
-Får jag somna såhär?
-Självklart hun, jag kan sjunga för dig.
Hon skrattade trött till svar och torkade tårarna som letat sig ned för kinden med tröjärmen.
-Vi var bäst som duett.








Tada, HAHA, är kul när man kommit en bit i sin historia, Blir alltid sentimental vid den där punkten ;_;
Lever mig in för mycket i historien<3
Vad tycks? :D har jag någon liten talang att putsa på iaf? 8D