Det jag älskade mest med honom var nog ändå att jag öppet kunde visa honom mina svagheter, och att han såg det som en styrka.
Det lustigaste är ändå att jag numera känner mig mer ensam än jag någonsin gjort förut, men även starkare än vad jag någonsin varit.
Dags att gå en egen väg, hitta min egna stig och se om våra vägar någonsin möts igen. Men det mesta tyder på tystnad.
Och jag sitter och gråter över att Ace dog Q^Q
men Imio kom just hem efter sin 5dagars långa tur så det blev jag underbar över<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar