Var hos Therese för en vecka sedan. Hon är byns lilla medicin-kvinna, hoho.
Vi fixade ihop min själ då bitar av mig själv fått lämna plats åt en massa massa andra andar inom mig.
Hon sa att nu då "själsbitarna" kommit tillbaka och försökt hitta sin plats igen så kunde jag uppleva en hel del på olika sätt. Jag skulle inte heller vara förvånad över om jag helt plötsligt stötte på t.ex: 5åriga jag, 8åriga jag, 16åriga jag, allt beroende på hur länge bitarna varit borta osv.
Börjar märka av 5åringen inom mig. Delvis för att jag dras ut hela tiden, vilket jag inte gjort på ett långt tag nu, men naturen har börjat locka mig igen!!
~Bara få leka med pinnar eller göra snögubbar av den sista lilla snön som är kvar~
Dock är det även så att medan jag fått tillbaka min nyfikenhet för naturen och världen så märker jag även min okunskap att kunna vara social med mina föräldrar, och precis DÄR sätter det lilla barnet in. Blir bara irriterad, känner att dom inte lyssnar eller ens bryr sig egentligen. Som ett barn som springer med en teckning till sin mamma och är stolt för att då avvisas av föräldern som anser sig ha något bättre för sig.Väldigt enerverande, och jag börjar gnälla över allt i samtalen ._. woho.
men det som oxå förvånar mig är att jag inte säger något om det, vad Therese har sagt, vad jag känner eller hur jag upplever sakerna. Antagligen för många dåliga minnen om avvisningar sedan jag var liten, så jag antar mig veta alla spelregler.
Men ett samtal med en fråga, där den som ställt frågan går iväg medan svaret ges och sedan kommer tillbaka för att ställa frågan på nytt och gör samma sak igen för att aldrig få höra svaret om det inte ropas,, är inget jag dras till (och detta beskrev min mor).
Frustration, och nu är det påsklov. Känner nog att jag behöver få min egentid i lägenheten ändå.
det roligaste är att jag reagerar såhär efter att föräldrarna bara varit hemma i en halvtimma. En bra start på livet.
